Trianonfreden - otvivelaktigt det hårdaste av alla fredsfördrag
publicerad av HUNSOR redaktionen
Från Karpaternas/Pannoniens intagande år 896 så tillhörde Vajdaság/Vojvodina (idag del av Serbien), Transsylvanien (idag del av Rumänien), Ungerska upplandet - Felvidék (idag del av Slovakien), Transcarpathia/Zakarpattia (idag del av Ukraina) och en del andra område till Ungerska riket. Bakgrund till Trianonfreden: Ungern - staten med 1000 årig tradition
4. juni 1920 i Versailles(Frankrike), gjorde ca. 4 miljoner ungrare till främlingar/utlänningar i sitt eget hemland i och med att västmakterna ritade om landets karta, kapade bort 2/3 delar av landet, för att ge den till de grannar som ockuperade de områderna. Med det kallblodigt stympades Ungern, och därmed gjordes 4 miljoner ungrare till Europas största minoritet. Ur den stympade Ungern skapades Tjeckoslovakien, Jugoslavien samt stor-Rumänien. Diskrimineringen, förföljelse och deporteringen av ungrarna i de nyskapta länderna blev ett faktum.
Efter centralmakternas nederlag i första världskriget utropades i november 1918 republik under ledning av Mihály Károlyi. En kortvarig kommunistisk sovjetrepublik (mars-augusti 1919) under Béla Kun efterträddes av en konservativ regim. Amiral Miklós Horthy valdes till riksföreståndare 1920, sedan en nationalförsamling förklarat monarkin återinförd med tronen ledig.
Efter "Skottet i Sarajevo"(attentat mot den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand, en orsak till att första världskriget bröt ut) blev Ungern motvilligt indragen i I.v.kriget. Efter krigets slut, i staden Versailles(Frankrike) skrevs under ett så kallad "fredsfördrag" med vilket Ungern drabbades värst under sin långa historia. 1920 dubbelmonarkin Österrike-Ungern försvann från Europas karta. Ungerska rikets gräns, som upprättades av Stefan den helige år 1000.e.k. fanns ej längre. Ungerska staten som varade och fungerade väl som en enhet i bokstavligen 1000 år, stympades kallblodigt, och från dess kropp, alltså landets yta, borttogs 71,4%.
Önskemål om folkomröstningar
Folkviljan, vilken åberopades som grund, hade bäst kunnat fastställas
genom en folkomröstning; detta var även vad ungrarna önskade. Den ungerska
fredsdelegationens Albert Apponyi fordrade även i ett stort tal vid mottagandet av
fredsförslaget: - interrogez les populations intéressées - , och försäkrade att Ungern
var beredd att underkasta sig, - en under rättvisa förutsättningar företagen,
folkomröstnings beslut. Västmakterna var emellertid på inget sätt benägna att gå
med på denna lösning.
I vägen för en allmän omröstning stod även det fullbordade faktum som
tjeckerna, serberna och rumänerna åstadkommit genom den militära ockupationen
av de ifrågavarande områdena. USA:s President Wilson ännu vid förhandlingarnas början protesterade mot - att man med vapenmakt besatte sådant stort territorium, - på vilket det är fredskonferensens sak att fastställa rättmätigheten av anspråken -, samt förklarade att - detta ger upphov till det antagandet, att de, vilka gripa till våld, tvivla på giltigheten och rättmätigheten av sina anspråk - , förfogade de tre grannarna redan före fredsslutet de facto över den politiska och militära kontrollen över de områden som de ville lägga beslag på för egen räkning.
Ungrarna ville överhuvudtaget ej deltaga i de förberedande "Fredsunderhandlingarna".
De tillkallades först då avgörandet redan fallit, sedan de tjeckiska, rumänska och sydslaviska kraven vunnit gehör, och även då endast för att antaga de färdiga fredsvillkoren. Freden kom ej till stånd genom underhandlingar utan genom maktspråk. Under förhandlingarnas lopp tänkte man, såsom tydligt framgår av utgivna dagböcker och anteckningar, ej på att på allvar kontrollera riktigheten av de uppgifter som lämnats an Ungerns fiender och stödde dessa krav.
Lloyd George sade förgäves: - Det kommer ej att bli fred i Sydösteuropa, om varje nu uppstående liten stat skall ha en stor del av Ungern och ungerska befolkningen nu plötsligt inom sina gränser -.
I princip och i största allmänhet antogs nationalitetsprincipen, men i praktiken kompletterades den av ekonomiska och strategiska synpunkter, och alltid till Ungerns nackdel.
Konferensens fördömsfulla och ytliga tillvägagångssätt framgår av den vid förhandlingarna närvarande amerikanen Hunter Millers detaljerade dagbok liksom av Harold Nicolsons verk, vilken senare likaledes var ögonvittne och enligt vilken Ungern - uppdelades på ett lättsinnigt och ansvarslöst sätt -.
Den ungerska delegationen som anlände till Paris den 7 januari 1920, stängdes in på ett hotell i stadens utkanter och erbjöds ej ens något tillfälle att framlägga de av dess sakkunniga utarbetade kartorna och synpunkterna.
Apponyi Albert krävde i sitt ovan nämnda tal en folkomröstning och varnade makterna för att bygga den nya ordningen på våld.
Ungrarna tvingades emellertid trots alla protester underteckna freden den 4 juni i slottet Grand Trianon utan hopp att bli hörda eller kunna diskutera.
Trianonfreden var otvivelaktigt det hårdaste av alla fredsfördragen. Det gamla Ungern omfattade mer än 325.000 kvkm. Av dessa avskildes 232.000 kvkm, d.v.s. 71,4 %.
Av den 20.886.487 miljoner personer uppgående befolkningen skars 61,8 % bort.
Ungern förlorade:
- 61,4 % av den odlingsbara jorden
- 88 % av sina skogar,
- 62,1 % av sina järnvägar,
- 64,5 % av sina landsvägar,
- 83,1 % av sina årliga järnproduktion,
- 55,7 % av industriföretagen,
- 67 % av kreditanstalterna jämte hela sin guld-, silver-, koppar- och saltproduktion.
Om vi räknar bort Kroatien-Slavoninen, som ehuru det hört samman med Ungern i 800 år likväl stod under den ungerska heliga kronans välde som i en viss mån självständig statsbildning, minskades det egentliga Ungerns område från förre kriget till mindre en tredjedeln (32,6 %) och dess folkmängd till drygt två femtedelar (41,6 %), ändå är förlusten stor.
Det återsående Ungerns folkmängd utgörde ungefär 7,9 miljoner och dess territorium 93.000 kvkm.
Rumäninen ensamt erhöll 102.000 kvkm, d.v.s. ett större område än som överhuvud blev kvar åt Ungern.
Tjeckoslovakien tog omkring 63.000 kvkm och nybildade staten Jugoslavien ungefär lika mycket, om vi räknar Kroatien. I Västungern "skänkte" freden Österrke 4.000 kvkm, det enda fall i historien, då en del av den ena besegrade statens område överlämnats åt den andre besegrade staten!
Vid uppdelningen åberopade man sig helst på "nationalitetsprincipen", (från västmakternas sida) d.v.s. etnisk tillhörighet, eller enklare sagt vart, vilken folkgrupp är i majoritet det avgör i vilken stat den hamnar. Man skulle kunna förenkla och säga, "sålunda kommer förklaringen på vilket sätt hamnade de olika delar av Ungerska riket till de som redan ockuperade den", enligt den officiella förklaringen. Men om vi tittar närmare på siffrorna, de talar sitt klart språk, d.v.s. att nya gränsen drogs inte opartiskt, och enbart enligt "nationalitetsprincipen".
Områderna som enligt "nationalitetsprincipen" utgorde klar ungersk majoritet skärdes av bort ändå till Ungerns nackdel till successionstaterna. Etnografiska gränsen var ändå i de flesta fall inte en klar och bestämd linje. Men i dem områderna som nya gränsen precis drogs var ungrarna överallt i klar majoritet.
Kartan visar vart även idag ungrare utgör en klar majoritet, samt bevisar att gränsen drogs inte enligt "nationalitetsprincipen"
I Subkarpatien som tillhör dagen Ukraina delades rena och bara ungersk bebodda byar i två. Och det var inte en ensam och isolerad exempel. Allt som serberna, rumänerna, slovakerna (enligt de "rättfärdigt") krävde som vinnare i kriget!, och med våldets makt erhöll, praktiskt västmakterna tilldelade de.
Men faktum är att, ett, under 1000 år väl fungerade stat, delades upp i små icke fungerade bitar, som med tidens gång visade sig inte livskraftiga. Jugoslaviens blodig sammanfall, Tjecko-slovakiens upplösning, och Rumäniens oförmåga att sen Transylvaniens införlivande i den Rumänska staten skapa en väl fungerande, demokrati och rättsstat baserad på människornas lika värde, visade att Ungerns uppdelning var inte "en gynsam affär". Inte för Europa och inte heller för de inblandade stater, som sen dess har inte lyckats stå upp riktigt på fötter, och göra något konstruktivt av den "krigsskatten" de erhöll som resultat av Trianon freden.
När Trianon avtalet skrevs under efter 1:a världskriget 1919-20 förlorade Ungern 2/3 delar av sin area till Rumänien(Transylvanien), Jugoslavien(Vojvodina), Kroatien(Baranya och Slavonien), Slovakien (Felvidék), nuvarande Ukraina(Subkarpaterna) och en liten del till Österrike(Burgerland).
Tyskland och Österrike, med fredsfördraget, fick ganska "lindriga" straff i jämförelse med Ungern som förlorade 2/3 av sin yta och 4,5 miljoner ungrare hamnade i de nyskapta länderna.
Transylvanien var nu istället en del av den nyskapta Stor-Rumänien, som profiterade störst med slutet av I.v.k. och fick omfatande landsområde från Ungern.
Fördragen innehåll paragrafer som tydligt beskrev och garanterade de grundläggande mänskliga rättigheter till den ungerska minoriteten som:
- rätt till användning av sitt språk,
- rätt till undervisning på ungerska i skolor och statliga myndighet,
- rätt till att yttrycka sig på sitt äget språk offentligt och i tidning och radio m.m.
vilket dock blev resultatlöst och respekterades aldrig.
De undertecknade och med det åtagna skyldigheter som handlade om de grundläggande mänskliga rättigheter till minoriteter, respekterades och hölls aldrig, av de stater som "växte" territoriellt på Ungerns bekostnad. Successinstaterna betraktade sig som nationalstater och voro endast intresserade av sina egna nationella mål. Som ett exempel kan man nämna, att det år 1913, under ungerskt välde, i Transylvanien fanns 5.032 folkskolor, varav 2.482 voro ungerska, 2.230 rumänska, 282 sachiska(tyska) och 58 av annan nationalitet. 1931, under rumänskt välde, hade folkskolernas antal sjunkit klart till ungrarnas nackdel. Av 4.292 folkskolor var nu bara 1.248 ungerska och antal rumänska ökades till 2.978, bara 67 var tyska(sachiska) och 2 av annan nationalitet.
Ungrarna krävde även att folkomröstning skulle hållas på de territorier som stormakterna ville tar bort från riket, men folkomröstningen tilläts ej.
Så mycket finns att säga av västeuropas tron på demokratiska spelregler och "folkrätten"/fölkets självbestämande rätt över sitt öde, på början av förra seklet. De reglerna gällde inte när det var ungrarnas öde som bestämdes i Frankrike, långtborta från Transylvanien, Ungerska Upplandet, Voivodina och dess befolkning, långt borta från Budapest och Ungerska Riksdagen.
Transylvaniens ungrare blev förtryckta av sina nya herrar i alla avseende, land och stora privat ägda egendomar konfiskerades av Rumänska staten, ungerska katolska kyrkans egendomar konfiskerades, skolor och Universitet stängdes, hela den offetliga sektorn och dess egendom och byggnader, som var i Ungerska Statens ägo, industrier, järnvägar, gruvor, skog och mark konfiskerades och införlivades i Stor-Rumänien. Situationen blev inte bättre varken i Jugoslavien, Ukraina eller Slovakien. Ungrarna skulle deporteras från Slovakien och den Tjeckoslovakiske presidenten Eduard Benes såg till med sina dekret ( » The 'Benes Decrees' of 1945-1948 - The mass deportation of Hungarians ), att ett etnisk ren Tjeckoslovakien kan bli verklighet. Ungrarna och Südet-tyskar var icke önskevärda i hans nya bygge.
Efter första världskriget delades Vojvodina mellan Jugoslavien och Rumänien. 1946 upphöjdes det jugoslaviska Vojvodina till autonom provins, och områdets tyska befolkning (ca 500 000 s.k. donauschwaber) fördrevs.
På 1970-talet fick Vojvodina en mängd rättigheter, men i samband med den serbiska centraliseringspolitiken av Slobodan Milosevic 1989–90 så beskars provinsens autonomi.
Detta ledde till ökade spänningar mellan befolkningsgrupperna i Vojvodina. Vojvodina har fått ett betydande befolkningstillskott av flyktingar från de jugoslaviska krigen, främst serber från Kroatien, Kosovo och Bosnien-Hercegovina, vilket har i stort ändrat den etniska kartan.
Sedan 1992 har spänningen mellan folkgrupperna i Vojvodina ökat, bosättningar övergivits och den ungerska befolkningen starkt reducerats genom flykt och emigration på grund av krig och förföljelse.
Brutala fysiska attacker mot allt som är inte serbiskt i Vojvodina, dels i Slovakien samt Transsylvanien
På sistone har antalet ungerskfientliga aktioner och den systematiska misshandeln av ungrare som utförs och har utförts av serber i Vojvodina/Délvidék-Vajdaság, Serbien påtagligt ökat och misshandel av ungrarna och andra minoriteter blivit allt grövre.
Ungrarna slås ner på öppen gata i Vojvodina-Serbien, bara på grund av de är just ungrare. Dessa händelser berör den ungerska minoritetens vardagsliv i Vojvodina-Serbien.
Ibland hittas de som är skyldiga till misshandel, men oftast så sker det inte några rättsliga åtgärder, eftersom offren saknar förtroende för myndigheterna, p.g.a. att både polisen och åklagarmyndigheterna är släpphänta och låter de skyldiga som är av serbiskt ursprung, - gå fria. Det som vi hört och sett via massmedia är bara toppen av ett isberg.
De ungerskfientliga illdåden som nu har pågått under 5 år i Vojvodina/Délvidék, är väldigt bekymrande och ytterst allvarliga om vi tänker på de händelser de övriga minoriteter på Balkan har drabbats, där minoriteter har etniskt rensats bara för att de var minoriteter.
Vi får inte tillåta att Vojvodinaungrarnas, Slovakienungrarnas eller Transsylvanienungrarnas grundläggande mänskliga rättigheter kränks. Vi uppmanar de här ländernas minoritets - och människorätts ministrar att göra allt som är i deras befogenhet, för att all misshandel och alla brott gentemot ungrarna upphör så snabbt som möjligt och att de länderna måste upprätthålla lag och ordning samt respekt för de männskliga rättigheterna oavsett invånarnas etniska bakgrund.
Vi uppmanar de ländernas rättsväsendet, för omedelbara och effektiva åtgärder, för att de som utför och ligger bakom dessa omänskliga dåd, hamnar i domstol och döms enligt rättstatsprincipen.
En gång för alltid måste den fientliga attityden och den negativa inställningen mot ungerska minoriteten upphöra.
4 miljoner ungrare som hamnade utanför dagens Ungern, är inte invandrare i ett tredje land utan tillhör en historisk ursprungsbefolkning, idag också en minoritet vars förfäder levt där under 1000 år. De hör hemma i dessa område.
Å andra sidan måste det också påpekas att den rumänska, serbiska och slovakiska staten måste fullfölja vissa internationellt föreskrivna skyldigheter när det gäller minoriteternas ställning i landet: Att respektera de mänskliga rättigheterna i landet, att respektera och med lag skydda minoriteternas rättigheter i landet, att sluta diskriminera icke-rumäner, eller icke-slovaker eller icke-serber, skulle vara en bra början.
Till detta hör också att den rumänska staten tämligen omgående ger tillbaka den ungerska historiska kyrkans konfiskerade egendomar samt att det rumänska parlamentet åter igen öppnar ett ungerskt språkigt universitet i Transsylvanien. Samma behöver ske i Slovakien, samt i Vojvodina.
Finns det då någon lösning?
Länderna bör vidtaga följande åtgärder:
1. Majoritetens misstänksamhet gentemot den ungerska minoriteten måste upphöra.
2. En så snabb integrering av regionerna till EU som möjligt.
3. Slovakien, Rumänien och Serbien måste godkänna och acceptera eu-konforma minoritets lagar,
4. De måste sluta med diskriminering av minoriteter.
5. Den slovakiska, rumänska och serbiska ultranationalismen och den paranoida attityden gentemot de ungerska minoriteterna måste avta och helt upphöra.
Att prata om att ungrare skulle utgöra något hot eller är destabiliserande faktor i länderna som gränsar till dagens Ungern, d.v.s. Slovakien, Rumänien, eller i Vojvodina (Serbien), när de faktiskt är en drivande faktor i de ländernas demokratiska utveckling samt närmande till EU, är minst sagt absurd.
Ungerns relation till granländerna och internationella initiativ
Ungern har alltid försökt att lösa minoritets frågorna i första hand inom ramen av de ömsesidiga och gemensamma förhandlingar med de grannländerna, samt har tagit upp frågorna till dem befintliga Europeiska institutioner som behandlar minoritets frågor, som t ex Europa Rådet, eller OSCE, eller inom EU-s institutioner som behandlar mänskliga och minoritets rättigheter. Den höga representanten för de Nationella Minoriteterna vid OSCE kontoret har delvis blivit engagerad i dem här frågorna mellan den Ungerska och Slovakiska staten. Resulterande i att båda staterna har accepterat och tillsatt en gemensam kommitté av oberoende experter som behandlar de problem som uppstår hos minoriteter i båda länder och som på nytt väljs vartannat år.
Ungerska regeringens huvudlinje är att utveckla och jobba för goda relationer med grannländerna, även med de regeringar som har påtagliga och stora brister beträffande minoriteters rättigheter om man ser den ur ett europeiskt perspektiv, men har ändå fortsätt att samarbeta i hopp om att arbetet kan möjliggöra en mera avspänd och stabilare situation för de ungerska minoriteterna i dessa länder.
Alla måste acceptera varandra i ett samhälle och i ett helt land, och alla måste behandlas jämlikt i lagets mening och i praktiken.
Man måste acceptera varandra som jämlika om situationen ska förbättras, och man måste enligt grundlagen möjliggöra att ingen grupp diskrimineras på grund av sin etniska tillhörighet, sitt namn, sin hudfärg, eller sin religion!
Men låt oss hoppas att bättre tider kommer till Slovakien, Rumänien och Serbien också!
Sammanställt av HUNSOR redaktionen
Källor:
"Ungerns Historia"
av Dominicus Kosáry
professor i Historia vid Eötvös-Collegium i Budapest
med förord av professor Sven Tunberg,
trycktes och utgavs i Stockholm 1944
i samarbete av Johannes Lotz och Dominicus Kosáry
Internet adresser:
- Treaty of Trianon, 1920
- "East-Central European Syndrome"- by S.J. Magyarody
- A Case Study on Trianon
- Hungary and Her Successors - The Treaty of Trianon and its Consequences 1919-1937
- Borders of Trianon - by Palotas, Z.
- The Unmaking of Peace
- Kartor över Ungern
- Hungarians call for local Autonomy
- Ungrarna i Vojvodina
- Ungrarna i Transsylvanien
- Ungrarna i Slovakien
- Ungrarna i Székely-landet
- Ungrarna i Transkarpatien
|
|
