Ungersk musik

De första kända exemplen på ungersk konstmusik finns, förutom i den på 900-talet införda gregorianska kyrkosången, i de för Ungern speciella "historiska sångerna". Musiken vid kung Mattias Corvinus hov (1458-90) stod på mycket hög nivå, men den turkiska invasionen 1526 utplånade det mesta av äldre ungersk musikkultur.

Under det tysk-österrikiska väldet stod den ungerska konstmusiken helt under utländskt inflytande, ehuru den ungerska och zigenska folkmusiken med sin säregna rytmik och klangkolorit berikade t ex Joseph Haydns skapande.

Till de första som strävade efter att ge den ungerska konstmusiken nationell prägel hörde Franz Liszt, Ferenc Erkel (1810-93) och Ernst von Dohnányi (1877-1960). Mest betydande blev dock Béla Bartók och Zoltán Kodály, som lyckades ena folkmusikaliska element med modern kompositionsteknik och 1900-talsidiom; särskilt Bartók skulle både som tonsättare och som upptecknare av folkmusik bli den store föregångaren för en hel generation ungerska kompositörer

Bland betydande tonsättare som delvis lyckades frigöra sig från Bartóktraditionen kan nämnas Endre Szervánszky (1911-77), György Kurtág (f 1926) och György Ligeti, den internationellt mest namnkunnige ungerske kompositören efter Bartók.

Folkmusik

Den ungerska folkmusikens rötter går tillbaka till 800-talet och kontakter med asiatiska folk. Senare västliga kontakter har också lämnat spår i vokalmusiken, t ex gregoriansk sång. Bland ritualsångerna finns regös-sångerna. De sjungs mellan jul och nyår, särskilt på annandag jul. Den enda improviserade genren är klagosångerna som utförs av de vuxna kvinnliga släktingarna till den avlidne. De använder traditionella formler över vilka de fritt improviserar både text och melodi på ett recitativiskt sätt.

Folksångerna som inte är förbundna med något särskilt tillfälle, samt några av de rituella sångerna, huvudsakligen för bröllop och "äktenskapsmäkleri", är strofiska till formen. Verserna kan sjungas till olika melodier. Sångerna är monofona. I traditionell sång förekommer inga dynamiska skiftningar utom i klagosångerna. Röstidealet är stadigt och livligt, en aning strävt och spänt, fritt från sentimentalitet och i högt register.

De flesta instrumentala melodierna är baserade på melodier av vokal karaktär. I allmänhet används instrument endast till dans.

Under 1900-talet har det äldsta musikskiktet nätt och jämt överlevt. Dess bevarare är huvudsakligen bönder och herdar, vilka spelar på traditionella instrument såsom säckpipor, pipor, cittror och liror. Deras musik är monofon - behovet av polyfoni sträcker sig sällan utanför bruket av bordun. Cimbalomens användning i Ungern kan spåras tillbaka till 1500-talet.

Ungersk film

Ungern har en lång och rik filmkonstnärlig tradition; filmen uppmärksammades mycket tidigt som självständig konstart, och 1920 fanns inte mindre än 17 specialtidskrifter om film.

Teorier om mediets egenart formulerades redan i början av 1910-talet av filosofer och konsthistoriker och utvecklades senare av den inflytelserike filmteoretikern Béla Balázs (1884-1949). Under den kortvariga socialistiska rådsrepubliken nationaliserades filmindustrin i april 1919, fyra månader innan detsamma skedde i Sovjetunionen, och under den korta tiden fram till kontrarevolutionen i augusti samma år tillkom 31 filmer. Den följande repressiva regimen medförde att ett flertal filmarbetare gick i exil och en svår nedgång började.

Med regimskiftet till kommunism 1948 nationaliserades filmindustrin för andra gången och övergick från produktion av Hollywoodmodell till en strikt socialistisk realism efter sovjetiskt mönster. Åren 1954-56 framträdde en ny generation regissörer, bl a Zoltán Fábri (f 1917), István Szöts (f 1912) och Félix Máriássy (1919-75), som övergav denna stil och försiktigt utvidgade filmens tematiska repertoar. Dessa liberaliseringstendenser hejdades efter krossandet av revolten 1956, och under en period av undertryckt film och litteratur inledde bl a regissörerna István Szabó, Miklós Jancsó (f 1921), Károly Makk (f 1925), István Gaál (f 1933) och Márta Mészaros (f 1931) sina karriärer.

Dessa blev den ungerska filmens tematiska och stilistiska förnyare då ändringar i det politiska och sociala klimatet ledde till ett successivt kulturellt töväder från början av 60-talet. Särskilt Jancsó, med sin virtuosa expressionism och borrande historiska teman, tilldrog sig internationell uppmärksamhet. Också hos Szabó stod historien i förgrunden, ett intresse som längre fram kulminerat i bl a Mephisto (1981) och Hanussen (1988). Ett brett spektrum av stilar kan noteras mellan Jancsós symboliska formalism och Mészáros vardagsnära realism, tillämpad i kontroversiella, feministiska kvinnoskildringar som Adoptionen (1975), och senare i kommentarer till länge tabubelagda historiska realiteter i den självbiografiska Dagbok för mina barn (1984).

En av de mest populära 70-talsregissörerna är Péter Bacsó (f 1928) med sociala och politiska komedier, främst Vittnet, en frän satir förlagd till Rákosi-åren, färdig 1969 men förbjuden fram till 1978. Andra utanför Ungern relativt kända namn sedan slutet av 70-talet är András Kovács (f 1925), Judit Elek (f 1937), Péter Gothár (f 1947), András Jeles (f 1945) och Pál Gábor (f 1932).

Den senares Angi Vera (1978) är en avslöjande och uppmärksammad studie i politisk indoktrinering. 70- och 80-talen har sett ett ökande antal liknande filmer, och allt fler ungerska filmskapare bryter mot de regler som tidigare förhindrat explicit behandling av känsliga politiska och sociala ämnen, t ex stalinismen i Ungern, den privata och samhälleliga moralen och livet i arbetarklassen, det senare ett särskilt ömtåligt tema i en arbetarstat.

Läs mera
om Transylvanien...

Här kan du hitta
ännu mer
information och fakta om den gemensamma Svensk-Ungerska historien.

Här finns även
en bildspel som visar landskap, människor och deras kultur.
bildspel